petraholmbom

Sitter här helt ensam i mörkrt som omsluter mig. Första gången sen jag började här i älvsbyn som allt är helt knäpp tyst...

Eller jag hör ju kylens surrande.. som jag aldrig tidigare har vetat om

Går jag i trapphuset, nere i källaren, sitter i köket är allt ett enda mörker får treva mig fram med händerna för att lyckas hitta vägen. Men på något sätt gillar jag det är... fridfullt och mystiskt.

Hur kan det komma sig att det är så många som är mörkrädda? Är det tanken på det okända att man inte vet vad det är som kommer hända, man tappar helt enkelt kontrollen över situationen? Kan det bara vara så att fantasin som helt enkelt skenar iväg och dras till otäckheter ? Eller är det ensamheten som helt plötsligt blir för påträngande? Är det reptilhjärnan som tar över så alla ens sinnen ställs på sin kant och att man automatiskt blir på hel spän?

Om man då exempelvis skulle få lära sig som barn att mörker är någonting bra någonting roligt skulle det förändra vår syn och vår rädsla för det?



Är jag helt fel ute?...

Lördagen, som tillbringades med syrran och sara, var en hel mysig och bra dag som inkluderade många bra grejor
+ Sovmorgon
+ Shopping
+ Waldorf
+ Skidskytteträning (sköt bra!)
+ kladdkaka
+ Köpte nya skor!! ;D Blir för lång i dem bara,..
+ Feelgood film
+ Nice väder

Bra dag helt enkelt :)